observationer från lillbunkern/flickrummet

ni vet den här gnagande (konstanta?) känslan att man borde ta tag i någonting, men att det är en fysisk omöjlighet att få det att ske?

typexempel: man ligger där framför datorn som en trippelhakad valross med kexchokladsmulor från axlarna till naveln, och så - plöstligt, en kraftigt växande känsla av att urinblåsan snart ska komma att behöva tömning. självklart görs inget åt detta. tiden tickar på, urinblåsan töjs sakta men säkert ut - som en vattenballong under en kökskran. men likgiltigheten, som resultat av en fullständig ovilja att förflytta sig från platsen, väger tyngre och man ligger kvar. någonstans i bakhuvudet sitter en förkrympt snyggare version av en själv och lägger patiens. med jämna mellanrum tittar denna miniversion upp från korten och viskar "det här kommer inte hålla länge till, det vet du va? du borde ta tag i det här ditt lilla stjärtmongo."

så från ingenstans; en nysning - en kraftig jävel. en millisekund senare sitter man där med gult (infektionsbaserat) snor klibbande över läpparna. det vill säga, man har hamnat i en situation som får obehagsmätaren att snabbt skjuta i höjden. i alla studerade fall har detta, utan undantag, resulterat i att man beger sig mot ett område där snoreliminering kan utföras. vanligtvis en toalett. i och med att man nu är uppe och vandrar så passar man självklart på att tömma blåsan.

med den här extremt slumpmässiga metaforen vill jag säga att mitt liv just nu är den där urinblåsan under kökskranen (?).
slutsatsen är alltså att det jag skulle behöva är en skvätt infektionsbaserat snor på min livshaka. det är väl fan inte för mycket begärt?!