torpet

befinner mig för tillfället i en period där jag spenderar mestadelen av tiden med att dagdrömma om mitt framtida torp. torpet som jag planerar att bygga själv, förhoppningsvis with a little help from my friends. om jag har några kvar vid den tidpunkten, det vill säga. min sociala utveckling har nämligen börjat dala. funderar på om jag hade min peak någon gång under 2012. wow, vilken minglare jag var då. nu vill jag allt som oftast låsa in mig på toaletten när det uppstår situationer med overload av socialisering. önskar att jag alltid var 2012 års version av emelie.

men det är nog inte så mycket att göra åt saken. tydligen har glaciärerna på antarktis mer eller mindre kollapsat. så nu är det för sent. för sent för oss att rädda det vi har fuckat upp. skit också. vad ska man då tillägna sitt liv? att undvika att skaffa barn? alltså motverka det enda som tydligen ger människan någon slags mening eller tillfredsställelse ända in i själen?
eller som viktor sa: "så vad fan, du menar alltså att man inte får skaffa barn om man inte röstar på miljöpartiet?? det är ju heeeelt orimligt!". det är väl det.

förvirrad blir man. nu har jag i alla fall börjat läsa pilgrimsresan av paolo coelho. paolo coelho känns spontant som en person som vet någonting som inte jag vet som jag vill veta för att känna att jag vet någonting som gör mig till en mindre förvirrad person. paolo, låt mig få insikt.