det som plötsligt har blivit ett dilemma

det fantastiska med att vara mig är att jag har en tendens att hitta en massa fantastiska killkompisar (det vill säga utöver alla fantastiska tjejkompisar jag har).

det problematiska med att vara mig är att jag har en tendens att hitta en massa fantastiska killkompisar som ser mig som en killkompis som råkar ha bröst.

sarah grundén ❤

blir helt tårögd av den här lille

jag orkar inte. tänk att få se en liten mus med pälsbeklädd t-rexkropp (vill bara poängtera att jag vet att det är en liden liden känguru. har inte tappat det helt ännu).

though we may be too young to know this ride we're on

här kommer lite musik för att matcha (eller kompensera) för mitt semibajsnödiga och pseudodjupa inlägg här nedanför.

ben howard - depth over distance
ben howard - oats in the water
london grammar - strong
crosby, stills & nash - helplessly hoping
bob dylan - i and i
daniel norgren - black vultures
daniel norgren - moonshine got me
daniel norgren - whatever turns you on
lady of the sunshine - lady of the sunshine
billie holiday - gloomy sunday
lykke li - no rest for the wicked
lykke li - no one ever loved
eddie veder - long nights
eddie veder - no ceiling
vance joy - riptide
titiyo - stumble to fall
mumford & sons - hopeless wanderer
creedence clearwater revival - i put a spell on you

och jävlar vad jag har förälskat mig i kygoremixen av seinabo seys younger, precis som de flesta andra. när jag hör den vill jag bara spola fram tiden och vara på bali nununu vid havet med massa goa folk och avnjuta en bintang medan solen närmar sig horisonten.

torpet

befinner mig för tillfället i en period där jag spenderar mestadelen av tiden med att dagdrömma om mitt framtida torp. torpet som jag planerar att bygga själv, förhoppningsvis with a little help from my friends. om jag har några kvar vid den tidpunkten, det vill säga. min sociala utveckling har nämligen börjat dala. funderar på om jag hade min peak någon gång under 2012. wow, vilken minglare jag var då. nu vill jag allt som oftast låsa in mig på toaletten när det uppstår situationer med overload av socialisering. önskar att jag alltid var 2012 års version av emelie.

men det är nog inte så mycket att göra åt saken. tydligen har glaciärerna på antarktis mer eller mindre kollapsat. så nu är det för sent. för sent för oss att rädda det vi har fuckat upp. skit också. vad ska man då tillägna sitt liv? att undvika att skaffa barn? alltså motverka det enda som tydligen ger människan någon slags mening eller tillfredsställelse ända in i själen?
eller som viktor sa: "så vad fan, du menar alltså att man inte får skaffa barn om man inte röstar på miljöpartiet?? det är ju heeeelt orimligt!". det är väl det.

förvirrad blir man. nu har jag i alla fall börjat läsa pilgrimsresan av paolo coelho. paolo coelho känns spontant som en person som vet någonting som inte jag vet som jag vill veta för att känna att jag vet någonting som gör mig till en mindre förvirrad person. paolo, låt mig få insikt.